Hoppa till innehållet

Återtagbarhet

Återtagbarhet innebär möjlighet att ta tillbaka det kärnbränsleavfall som deponerats i slutförvaret. Återtagbarhetsdiskussionen handlar om att det utbrända kärnbränslet kan ses som både avfall och som en möjlig framtid resurs. Diskussionen handlar även om att lämna frihet till kommande generationer att avgöra till sin fördel.

Möjligheten att återta avfallet har av avfallsbolaget används som ett argument till stöd för projektet och den valda metoden. Och för att lugna eventuellt oroliga. Bolaget har till och med gått så långt att man har hävdat att det finns ett krav på återtagbarhet koppla till metodvalet. Men något sådant krav existerar inte.

Men möjlighet till återtagbarhet kan även innebära en risk för avsiktliga och oavsiktliga intrång.

Över tid sker är det inte ovanligt med mytbildning kring olika företeelser. Framförallt har ”hemligheter” alltid lockat till upptäcktsfärder. Det gäller särskilt om det finns en plats som är markerad med avskräckande symbolspråk.

Ett KBS-3-förvar kommer, på grund av konstruktionen och mängden koncentrerad koppar, dessutom att lämna en tydlig geologisk signatur. Och det är inte orimligt att anta att även människor långt i framtiden kan ha tillgång till utrustning för att läsa av det.

En stor risk med ett förslutet KBS-3-förvar, i ett tidsperspektiv som motsvarar vår kända historia, är därför att människor i framtiden bestämmer sig för att göra ett intrång i förvaret. Det intrånget kan orsaka just den spridning av radioaktivitet, som vi med förvaret hade för avsikt att skydda oss och framtid generationer ifrån.

Det är viktigt att vi snarast omprövar kärntekniklagens krav på slutförvaring av kärnavfallet. Vi måste bestämma oss för att antingen skapa ett system för säkert och kontrollerat förvar med möjlighet till återtag. Eller ett slutförvar som bygger på förlåtande teknik där, avfallet så långt som möjligt görs oåtkomligt för intrång.

 

Bakgrund

Återtagbarhet, det vill säga möjligheten att ta tillbaka avfallet från slutförvaret, är idag inte förenligt med kärntekniklagens krav på slutförvaring för att förhindra olovlig befattning med kärnavfallet.

Efter de misslyckade provborrningarna på 1980-talet, valde avfallsbolaget SKB AB i början av 1990-talet en ny strategi. Man vände sig då till kommuner som kunde tänka sig att frivilligt tillåta bolaget att göra s.k. förstudier, utan provocerande provborrningar. Då lanserade bolaget begreppet återtagbarhet som ett argument för att skapa den nödvändiga acceptansen för projektet i de aktuella kommunerna.

Återtagbarhetsbegreppet innebar då att avfallet skulle kunna tas tillbaka innan förvaret slutligen förslöts, om det uppstod problem i slutförvaret. På så sätt hoppades man att befolkningen skulle känna sig lugnade.

Som ett resultat av senare etik- och moraldiskussioner kring ansvar och frihet kopplat till avfallshanteringen, har begreppet återtagbarhet kommit att vidgas till att även innefatta möjligheten att ta tillbaka avfallet efter förslutning av förvaret.

Diskussionen har handlat om att även framtida generationer ska ha friheten och möjligheten, om de så önskar, att ta tillbaka avfallet.  För att ev. utnyttja det som en energiresurs, eller för att omhänderta det med ny och bättre teknik.
 
Avfallsbolaget säger i sin systembeskrivning för KBS-3-metoden, att slutförvaret inte får byggas så att ett återtag försvåras. Man säger samtidigt att slutförvaret inte heller får byggas så att det underlättar för återtagbarhet, om detta sker på bekostnad av säkerheten.

Med denna skrivning visar bolaget att de inte tar fasta på kärntekniklagens krav om att ”förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall” och lagstiftningens mål om att riskerna ska elimineras.

Kravet på att förhindra olovlig befattning kan inte uppfyllas med KBS-3-metoden, eftersom avfallet är tänkt att placeras på ett sådant djup i berggrunden att slutförvaret kan nås via de redan drivna tunnlarna. (Redan under medeltiden bröt människan berg i gruvor till 500 meters djup.) Detta är en mycket viktig säkerhetsfaktor. Mänskligt intrång, medvetet eller omedvetet, kan enligt vår mening utgöra den största risken för spridning av radioaktiva ämnen på jordytan under de kommande hundratals och tusentals åren.

Eliminering av riskerna är omöjligt i detta sammanhang. Och eftersom vi inte har någon möjlighet att förutse mänskligt beteende eller den framtida samhällutvecklingen, skulle en mer adekvat och rimlig målsättning istället vara att riskerna ska minimeras. Men inte heller då håller argumenten vare sig för återtagbarheten eller för valet av KBS 3-metoden.

Återtagbarheten är allt jämt en faktor i metoddiskussionen. Möjligen för att det är det enda argumentet som talar för KBS-3-metoden i jämförelse med alternativet djupa borrhål – de enda två metodalternativen som uppfyller dagens krav på slutförvaring.