- Vad anser Oss…
- —Platsvalet
- —Metoden
- —Alternativen
- —Tidsaspekten
- —Ansvaret
- —Återtagbarhet
- —Utländskt avfall
- —Kärnkraften
Metoden
Oss anser att den valda KBS-3-metoden är omodern och otillräcklig och inte förenlig med miljölagstiftningens krav på hållbar utveckling.
Metoden förutsätter att radioaktivt läckage ska spädas ut av grundvattnet, av sjöar och våtmarker och av Östersjön. Det går stick i stäv med modernt miljömedvetande, med intentionerna i EU:s sötvattendirektiv, med Sveriges åtaganden enligt Helsingforskommissionen och med ansvaret inför kommande generationer.
Ett KBS-3-förvar skall i framtiden förslutas och lämnas utan kontroll. Men det kommer att krävas att platsen märks ut på sådan sätt att framtida generationer avskräcks från att göra intrång. Platsen för förvaret riskerar därför att stigmatiseras.
Det har rests krav på att kärnbränsleavfallet ska kunna vara återtagbart, i fall att kommande generationer vill utnyttja resterande radioaktivt material för energiproduktion. SKB AB hävdar att avfallet är möjligt att återtas innan förslutning.
Enligt vår uppfattning är och förblir KBS-3-metoden en omöjlig kompromiss mellan slutförvar och återtagbarhet.
Bakgrund
Metodvalet måste utgå ifrån på förhand uppställda funktionskrav, med det yttersta målet att optimera strålskyddet och minimera riskerna.
Kärntekniklagen kräver att avfallet ska slutförvaras och göras oåtkomligt för olovlig hantering. I praktiken innebär kraven att avfallet ska förvars så långt ifrån människans miljö som möjligt och att intrång och återtag ska försvåras.
Den svenska regeringen för nu en energipolitik som bygger på fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Man talar om att 4:e generationens reaktorer som en del av den framtida energiförsörjningen, reaktorer som i teorin kan drivas på dagens kärnbränsleavfall.
Som en direkt logisk konsekvens av detta energipolitiska ställningstagande, bör kärntekniklagens krav på slutförvaring utan möjlighet till återtag omprövas. Först då är det möjligt att välja adekvata och miljöanpassade metoder för hanteringen av kärnbränsleavfallet.
En komplicerande aspekt för metodvalet är att ett förvar förväntas fungera i minst 100 000 år. Att en av människans skapad teknisk lösning ska fungera så länge, måste anses vara ett orimligt krav. Framtiden går inte att förutse, och det går inte att garantera funktionen. En ansvarstagande hållning till det problemet måste därför vara att man förutsätter att det kommer att uppstå radioaktivt läckage från förvaret.
Oss menar att om avfallet ska slutförvars enligt kärnteknikens nuvarande krav, måste man söka en lösning som bygger på förlåtande teknik. Det innebär en metodteknik som inte utsätter människor och miljö för risker, även om metoden inte fungerar som det var tänkt.
Övertro på metoden
Som en del av den politiska lösningen på regeringskrisen och kärnkraftkonflikten, valda regeringen i slutet på 1970-talet med stöd av Statens kärnkraftinspektion att förlita sig på KBS-metodens tekniska barriärer. Systemet med metallkapslar och lerbuffert ansågs så tillförlitlig att bergets kvalitet var av mindre betydelse. Regeringen ansåg därmed att avfallsproblemet skulle vara löst. (Läs mer under Historik)
Detta förödande ställningstagande har legat till grund för hela den fortsatta metodutvecklingen och för lokaliseringsprocessen. Det har i praktiken möjliggjort för avfallsbolaget att avföra alla andra metodalternativ. Och bolaget har inte behövt söka den miljömässigt bästa platsen, utan kunnat söka sig till kommuner där politiker och befolkning är positiva till projektet. Till två kärnkraftkommuner.
I dag har situationen förändrats drastiskt. Metodens robusthet och långsiktiga hållbarhet kan nu starkt ifrågasättas. Den valda KBS-3-metoden är omodern och otillräcklig enligt dagens miljökrav. Det har avslöjats stora osäkerheter kring risken för kopparkorrosion och kring lerbuffertens långsiktiga skyddsfunktion. Allt kopplat till grundvattenförhållandena för valda platsen. KBS-3-metoden är inte den förlåtande teknik som situationen kräver, eftersom avfallet placeras i grundvattenförande berg. Oss menar därför att hela metodvalet måste omprövas.
Mer om KBS-metoden
På 1970-talet blev det uppenbart att kärnkraftverken efterlämnar sig ett av de farligaste miljögifterna som människan skapat, ett problem som var tvunget att lösas.
Det var den tidens miljömedvetande och tekniska kunskapsnivå som kom att begränsade urvalet av metodalternativ. Då gällde ”the solution of pollution is dilution”, d.v.s. att lösningen på miljöproblem är utspädning ”. Med svenska erfarenheterna från flera hundra år av gruvbrytning, var det logiskt att AKA-utredningen (SOU 1976:31) föreslog att det högaktiva kärnavfallet skulle slutförvaras i berggrund med cirkulerande grundvatten. Metodförslaget kallades KBS – kärnbränslesäkerhet.
Vi betalar nu priset för utspädningsprincipen i from av klimatförändringar, globala problem med brist på rent vatten och hotade hav, som t.ex. Östersjön. I dag är miljömedvetenheten mycket högre, men SKB AB har trots det tillåtits hålla fast vid KBS-metoden.
Regering och riksdag överlät i och med kärntekniklagens införande hela ansvaret för avfallsprocessen till industrin och avstod från att styra den i någon riktning. Inte heller tillsynsmyndigheterna har ansett sig ha mandat att styra projektet. Avfallsbolaget har därför i lugn och ro, och med obegränsad kassa, kunnat arbeta vidare på sin otidsenliga KBS-metod.
I sin marknadsföring av projektet brukade avfallsbolaget tidigare visa bilder på rostiga ryska atomdrivna fartygsvrak. Trasiga reaktorer, farligt kärnbränsleavfall och bristfällig kontroll som har resulterat i radioaktivt läckage direkt ut i havet. Tanken var att de ryska missförhållandena skulle jämföras med det förträffliga svenska slutförvarsprojektet. Men om man beaktar metodprinciperna, så är dessa de samma.
Metodprinciper
Den avskräckande ryska metoden bygger på principen att atomsoporna isoleras på ett fartyg, att det radioaktiva läckaget fördröjs tills att skrovet rostat sönder och att havet slutligen ska stå för utspädningen av läckaget.
Enligt SKB AB bygger även KBS-metoden på principen isolering, fördröjning, utspädning. Med andra ord samma metodprincip som i Ryssland. Skillnaden är den att vi i Sverige har haft ekonomiska resurser att förfina metoden och därmed kan vi skjuta över problemet på kommande generationer. En sådan jämförelse visar med all tydlighet att metodvalet i första hand ska ses som en fråga om etiska värderingar och ställningstaganden.
KBS-metoden innebär:
Isolering: Avfallet isoleras i metallkapslar.
Fördröjning: Radioaktivt läckage fördröjs av berget och en lerbuffert runt kapseln.
Utspädning: När läckaget tränger igenom ska det spädas ut och transporteras av grundvattnet.
Isolering
Det radioaktiva avfallet ska enligt KBS-3-metoden bäddas in i gjutjärn och placeras i kapslar av 5 cm tjock koppar.
En kapsel är ca 5 m hög och har en diameter på 1 m. Varje kapsel är tänkt att rymma ca 2 ton högaktivt avfall. Det kommer m.a.o. att krävas ca 6 000 kapslar för att rymma hela den beräknade svenska avfallsmängden.
Tidigare sågs svetsningen av kapseln som en osäkerhetsfaktor. Detta anser sig avfallsbolaget nu ha löst. I stället har forskare vid KTH nyligen visat att koppar kan korrodera mycket snabbt under vissa förutsättningar, något som har gjort att KBS-3-metodens långsiktiga säkerhet nu kan ifrågasättas.
Läs mer om detta på MKG:s hemsida.
Fördröjning
Kapslarna ska enligt KBS-metoden placeras i hål i berggrunden. Som tätning mellan kapseln och berget ska bentonitlera användas. Leran är tänkt att fungera som en fördröjande buffert när det uppstår läckage från kapseln. Bentonitleran utgörs i stort av samma komponenter som kattsand och fungerar på samma sätt, d.v.s. suger upp vätska och sväller. För att återmättningen av leran ska ske och lerans fördröjande funktion ska bli optimal, har det tidigare sagts att det krävs ett lagom stort och jämnt flöde av grundvatten.
Under 2008 framkom att ett allt för högt grundvattenflöde kan orsaka erosion av buffertmaterial. Det skulle i sin tur kunna bidra till att kopparkapseln utsätts för sådan miljö att korrosionsskador kan uppstå.
SSI (nuvarande SSM) har gjort beräkningar som pekar på att det i extremfall kan ta upp till 30 000 år innan buffertmaterialet har återmättats i den grundvattenmiljö som råder i Forsmark.
Förutom ett jämnt tillflöde av vatten, är lerans fördröjande funktion även beroende av den kemiska och mikrobiologiska miljön på det aktuella förvaringsdjupet.
Avfallsbolaget har ännu inte redovisat under vilka grundvattenförhållanden som buffertmaterialet fungerar optimalt (idelatillståndet), eller i vilka förhållanden den inte fungerar. Man hävdade inför offentliggörandet av platsvalet i stället att metoden och bufferten fungerar lika bra i alla grundvattenförhållanden. Detta trots att Strålsäkerhetsmyndigheten hävdat att buffertproblematiken kan vara avgörande för platsvalet.
Utspädning
Utspädning innebär att radioaktivt läckage ska spädas ut av grundvattnet som cirkulerar i berggrunden på förvarsdjupet. För att utspädningseffekten ska bli så stor som möjligt, krävs ett högt grundvattenflöde. Samtidigt innebär ett högt flöde att radioaktiva ämnen kan transporteras upp till jordytan mycket snabbare.
Principen att miljögifter ska spädas ut av grundvatten är kontroversiell. Det strider mot modernt miljömedvetande och mot gällande miljömål i Sverige och inom EU.
I den pågående miljöprövningen måste avfallsbolaget redovisa metodens funktion. Bland annat måste bolaget kunna förklara sambandet mellan grundvattenförhållandena på den valda platsen och den långsiktiga säkerheten. Till exempel att det å ena sidan är bra med ett relativt högt och jämnt grundvattenflöde för att bentonitleran ska fungera optimalt och för att utspädningseffekten ska bli så stor som möjligt. Och å andra sidan att ett så lågt vattenflöde kan vara fördelaktigt för att fördröja att radioaktivitet ska spridas till biosfären.
Enligt KBS 3-metoden kan bevaknings- och mätutrustning i en slutförvarsanläggning innebära säkerhetsrisker. Därför kommer vi enligt SKB AB inte att veta om ett idealtillstånd har infunnit sig i förvaret. Inte heller om det har skett läckage, för det kommer att synas först vid brunnsmätningar i området. Och då är skadan redan skedd och omöjlig att reparera.
Avfallsbolaget måste i miljöprövningen visa att deras KBS-metod är den miljömässigt bästa metoden trots att den bygger på utspädningsprincipen.