Hoppa till innehållet

Ansvaret

Avfallsbolaget SKB AB påstår att vi alla har ett gemensamt ansvar för slutförvarsfrågans lösning, eftersom vi har dragit fördel av elektriciteten från kärnkraftverken. Det är förståss ett helt felaktigt förhållningssätt. Kärntekniklagen lägger allt ansvar för kärnavfallet på industrin. Industrins ansvar är formellt och juridiskt bindande.

Men vi har alla ett gemensamt ansvar. Det är ett etiskt och moraliskt ansvar att skydda grundförutsättningarna för vårt och våra efterkommandes liv – rent vatten, ren luft och ren mark att odla på.

Skillnaden i synen på ansvar resulterar i olika syn på valet av metod och på tidsaspekten. Oss menar att det är det gemensamma ansvaret för miljön som måste vara styrande för processen och inte industrins behov av lösningar.

 

Bakgrund

Ansvarsfrågan är central i slutförvarsprocessen då den synliggör vilka krafter som styr eller inte styr processen. Ansvarsfrågan visar även att det är en tydlig skillnad mellan kärnkraftsindustrins projektmål och samhällets eventuella mål och syfte med projektet.

 

Förutsättningar för ansvaret

Den svenska kärnkraftindustrin utgörs av affärsdrivande företag som verkar på en avreglerad och konkurrensutsatt marknad. De har fram till i dag tvingas att avsätta ca 20 miljarder till ett avfallsprojekt som i slutända kommer att kosta dem över 100 miljarder kronor – en investering som kanske inte betalar sig.

Därför är det logiskt att kärnkraftindustrins samägda avfallsbolag SKB AB arbetar så kostnadseffektivt som möjligt för att ta fram en metod, hitta en plats, bygga anläggningarna och deponera avfallet. Det innebär bland annat att avfallsbolaget söker beprövade och traditionella lösningar (gruvdrift) och industriella fördelar i form av samlokaliseringar och utnyttjande av redan befintliga investeringar. Avfallsbolaget agerar även på den internationella arenan för att skapa möjligheter för vidareförsäljning av sin kompetens och metod.
 
Allt ansvar för avfallsfrågan lades på industrin redan på 1970-talet, och någon ansvarsfull politisk styrning av slutförvarsprocessen har inte funnits sedan dess. Därför har det saknats tydliga incitament för kärnkraftindustrin att göra mer än vad kärntekniklagen kräver.
 
Kärnkraftindustrin har framgångsrikt kunnat utnyttja sin kontroll över kärnavfallsprocessen. SKB AB har lyckats få många kommunpolitiker och andra tillskyndare av projektet att anamma avfallsbolagets argument om att – ”vi alla har ett gemensamt ansvar att ta hand om kärnavfallet nu, eftersom det är vi som har dragit nytta av kärnkraften”.

Det argumentet är självklart lika felaktigt som att påstå att alla Volvo-ägare skulle ha ett gemensamt ansvar för Volvofabrikernas miljöföroreningar, bara för att de dragit nytta av sina bilar.

Att ta ansvar betyder att man svarar upp mot (answer) en handling och att man är beredd att ta konsekvenserna av den handlingen. Ansvaret kan vara formellt och juridiskt bindande eller etiskt/moraliskt.

 

Kärnkraftindustrins ansvar

Kärnkraftindustrins handling är att de producerar ca ett halvt ton per dygn av de farligaste avfall som människan skapat, och industrin är ensamt ansvarig för detta avfall. Detta formella och juridiska ansvar står definierat i Kärntekniklagen och ansvaret för avfallet är kopplat till reaktorägarnas drifttillstånd.

Kärnkraftindustrins formella ansvar gäller så länge avfall produceras, under tiden metoder för slutförvaring utvecklas, förvaren byggs och så länge deponeringen av avfall pågår. När de svenska kärnkraftverken är stängda, allt avfall är deponerat i slutförvaren och förvaren är förslutna, då upphör kärnkraftbolagens och SKB AB:s ansvar. Ansvaret övergår därefter till staten.

Men avfallet är farligt i hundratusentals år och vi får alla ta konsekvenserna om det händer något i slutförvaren som gör att radioaktivitet sprids i biosfären. Vem som då har haft det formella ansvaret blir tämligen ointressant eftersom skadan redan är skedd.

 

Vårt gemensamma ansvar

Grundförutsättningarna för allt liv på jorden är tillgång på rent vatten och ren luft och jord. Eftersom vi alla andas samma luft och dricker samma vatten, får vi förr eller senare ta konsekvenserna av alla miljöföroreningarna. Det innebär rimligen att vi alla har ett gemensamt moraliskt och etiskt ansvar att se till att grundförutsättningarna för livet inte förstörs – för oss som lever nu och för dem i framtiden.

Den farliga radioaktivitet som finns i kärnbränsleavfallet sprids till människor och natur via just vatten, luft och jord. Vill vi minimera riskerna med avfallet måste vi ta vårt gemensamma ansvar och söka den miljömässigt bästa lösningen. Antingen en lösning som bygger på förlåtande teknik, eller en lösning som möjliggör full kontroll över avfallet och som ger handlingsfrihet till kommande generationer.

 

Kommunens ansvar

Den kommun som beslutar sig för att säga ja till en slutförvarsanläggning har dubbla ansvarsroller. Dels är politikerna ansvariga för kommunens utveckling och dels blir de ansvariga som mottagare av ett evigt miljöproblem. Då kommunen inte har något formellt ansvar för avfallet, blir kommunens ansvar när det gäller slutförvarsfrågan i första hand ett moraliskt och etiskt ansvar inför kommande generationer. Det vill säga det gemensamma ansvaret.

 

Projektmål och samhällsmål

Eftersom reaktorägarnas drifttillstånd är direkt kopplat till hur de hanterar sitt avfallsproblem, är industrins projektmål att ta fram och sälja in en avfallslösning som kan godkännas i tillståndsprövningen. Därmed säkerställs drifttillstånden.

Samhället i egenskap av våra valda politiker har flera syften med slutförvarsprojektet. Dels handlar det om energipolitik och dels om långsiktigt miljöansvar. Fram till nu har energiaspekten varit helt dominerande, på så sätt att inga politiker eller ingen regering har under snart 30 år velat ta politisk ställning till slutförvarsfrågans miljöaspekt. Man har konsekvent hänvisat till industrins ansvar för frågan och till att den politiska bedömningen kommer först i samband med tillståndsprövningen.

Avsaknaden av politiska ställningstaganden i slutförvarsfrågan har gjort att det samhälleliga målet med projektet har varit otydligt. Frågan är om vi ska se det använda kärnbränslet som en framtida resurs eller fortsätta att definiera det som ett avfall? Den frågeställningen är helt avgörande för synen på metodvalet. Kan vi acceptera en lösning på kärnavfallsproblemet som innebär att framtida generationer kan drabbas, om lösningen inte fungerar som det var tänk? Även den frågan är helt avgörande för metodvalet.

I samband med tillståndsprövningen av miljödomstolen och regeringen kommer det att visa sig om det finns något samhälleligt mål, och hur tungt miljöpolitiska mål väger gentemot energipolitiska mål.