Hoppa till innehållet

Platsvalet

Miljöbalken kräver att den plats ska väljas som ger minst olägenhet och skada för människors hälsa och miljö, och strålskyddslagstiftningen kräver optimering av strålskyddet. Det tolkar Oss som att den miljömässigt bästa platsen ska väljas.

Vår åsikt har varit att valet av plats ska ha föregåtts av en miljöprövning av själva metoden. Och därefter skulle tydliga urvalskriterier ha satts upp för platsvalet.

Det skedde aldrig. Avfallsbolaget valde i stället ut två platser, båda kärnkraftkommuner, endast på grundval av att befolkning och lokalpolitiker var positiva och att för att det var industriellt mest fördelaktigt.

SKB AB hävdade att båda dessa platser var lämpliga för en lokalisering, något som vi och andra miljöorganisationer ifrågasatte. Laxemar uppvisade ett berg med relativt mycket sprickor och hög grundvattengenomströmning, och Forsmark har ett berg som är extremt torrt, med få sprickor och med höga bergspänningar.

Eftersom metodens långsiktiga säkerhet är avhängigt av grundvattenförhållandena på den valda platsen, menade vi att två platser som uppvisar så olika grundvattenförutsättningar knappast kan var lämpliga båda två. När avfallsbolaget 2009 slutligen valde Forsmark, var argumentet att grundvattenförhållandena i Forsmark var bättre för den långsiktiga säkerheten.

Enligt SKB AB är alltså ett torrare berg lämpligare för KBS-3-metoden. Samtidigt menar Posiva Oy, det finska avfallsbolaget, att det betydligt våtare berget i Olkiluoto är lämpligt för samma metod. Det styrker våra farhågor att långsiktig säkerhet inte är prioriterat i platsvalet, utan att industriella och opinionsmässiga faktorer har varit avgörande. Grunden till det är att bolaget förlitar sig helt på KBS-3-metodens ”robusthet” och bortser från framtid troliga läckage. Men KBS-3-metodens robusthet kan ifrågasättas på grund av risker för kopparkorrosion och för erosion av lerbufferten.

Oss menar att SKB AB måste redovisa ett ”idealtillstånd”, ett tillstånd på en slutförvarsplats för KBS-3-metoden där strålskyddet optimeras – är som bäst. Utan ett preciserat idealtillstånd kan man rimligen inte hitta den lämpligaste platsen för ett slutförvar. Men SKB AB lämnade 2011 in en tillståndsansökan för att få bygga slutförvaret i Forsmark, på en plats som ur miljösynpunkt är helt olämpligt. Platsen ligger intill kärnkraftverk, med de risker det innebär. Berggrunden har väldigt låg vattengenomströmning, vilket kan orsaka att lerbufferten inte mättas tillräckligt och därigenom inte fungerar optimalt. I närheten ligger Singö-zonen, en skjuvzon där rörelser sker vid landhöjning och skalv. Det är ett naturskyddat område känsligt för grundvattensänkning m.m.

Bakgrund

SKB AB:s arbete med att ta fram en metod och en plats för slutförvaring styrdes inledningsvis av Villkorslagen och sedan 1984 av Kärntekniklagen. Villkorslagen krävde ”helt säker” slutförvaring och en ”tillräckligt bra” plats, och det höll på att stoppa hela projektet. För att uppfylla dessa krav, godkände SKI och regeringen 1979 valet av metod med argumentet att -  ”Betydelsen av bergbarriären bör ej överdrivas om övriga barriärer fungerar tillfredställande”.

Kärntekniklagen mjukade upp kraven och ställer inga andra krav än att kärnkraftproducenterna ska – ”på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kärnavfall”.

Varken Villkorslagen eller Kärntekniklagen har ställt några krav på att den miljömässigt bästa metoden och platsen ska väljas. De kraven kom först 1999 med Miljöbalken, och med de miljödirektiv som följde på Sveriges EU-medlemskap. Det är enligt dessa lagar som projektet nu ska miljöprövas.

Avfallsbolagets lokaliseringsprocess

SKB AB har genomfört provborrningar i två kommuner – Oskarshamn och Östhammar. Den platsvalsprocess som ledde fram till dessa två platser inleddes i början av 1990-talet, efter att avfallsbolaget på grund av starka protester tvingats avbryta sina provocerade provborrningar. Den nya strategin innebar att kommuner fick anmäla sig frivilligt och förstudier utan provborrningar skulle göras i 8-10 av dessa. Därefter skulle 2-3 platser väljas ut för fortsatta platsundersökningar.

Denna strategi byggde inte på något direktiv från regering eller myndigheter, utan var en strategi som avfallsbolaget själv hade valt.

Eftersom metoden lanserats som säker och tillförlitlig, och de geologiska förutsättningarna beskrevs som tillräckligt bra över stora delar av landet, kunde slutförvaret enligt avfallsbolaget ligga ”nästan var som helst”. Den avgörande lokaliseringsfaktorn blev därför acceptansen – d.v.s. kommunpolitikers och allmänhetens inställning till projektet.

Gemensamt för de förstudier som genomförts är att bolaget medvetet har nedvärderat kommunerna, genom att tillskriva dem glesbygdens schablonmässiga negativa egenskaper som svag näringslivs- och befolkningsutveckling och dåliga framtidsutsikter. SKB AB kom med erbjudandet om en lösning i form av arbetstillfällen i 30 år, ”spetsteknologi” och internationell uppmärksamhet. I SKB AB:s näringslivsrapport från förstudien i Tierp, beskrivs en framtid med slutförvar som en ”mosbricka med räksallad”, och en framtid utan slutförvar som ett ”papper med senap”.

Av de åtta kommunerna som var föremål för förstudier röstade Storuman och Malå nej i folkomröstningar. Nyköping och Tierp hoppade av efter kommunala beslut. Älvkarleby avfördes i och med Tierps nej och Hultsfred avfördes av avfallsbolaget till förmån för Oskarshamn och Östhammar. Kvar hade SKB AB två kommuner, som båda har kärnkraftverk och där SKB AB redan har etablerade anläggningar.

Oss’ platsvalskritik

Bolagets beslut att endast göra platsundersökningar i Laxemar och Forsmark, har ifrågasatts av flera remissinstanser. Det fanns tveksamheter eftersom de valda platserna hade liknande förutsättningar – kustnära – och därför knappast kunde anses utgöra alternativ till varandra enligt Miljöbalkens krav.

Statens strålskyddsinstitut SSI, Statens kärnkraftinspektion SKI och Sveriges geologiska undersökning SGU, ifrågasatte varför bolaget inte hade tagit med även ett inlandsalternativ. Man ansåg att grundvattnets kemiska förutsättningar och dess in- och utströmningsproblematik kunde ha betydelse för den långsiktiga säkerheten. SSI pekade även på bristerna i prioritering av urvalskriterier för platsvalet. Man menade ”att det inte är klarlagt hur de industriella och samhälliga fördelarna ” / ” vägts mot kraven på ett gott strålskydd”.

In- och utströmning och ”högsta kustlinjen”

Statens kärnkraftinspektion SKI anlitade den amerikanska motsvarigheten till svenska SGU som konsult. Man ville få deras syn på grundvattnets djupa rörelser i sydöstra Sverige och att se vilken betydelse det skulle kunna ha för lokaliseringen av ett slutförvar till Oskarshamn och Simpevarpshalvön.

Forskarna Voss och Provost redovisade 2001 i sin rapport (SKI 01:44) modelleringar av grundvattenflödena som visade att det vid läckage från ett slutförvar skulle var fördelaktigare att placera ett slutförvar i inlandet där de djupa grundvattenströmmarna är på väg nedåt (s.k. inströmning), än i kustnära områden där grundvattnet är på väg uppåt (s.k. utströmning).

Utifrån sina studier föreslog forskarna lämpliga lösningar när det gäller lokaliseringen av ett slutförvar för högaktivt kärnavfall, bl.a. att förvaret bör placeras långt från dess tänkbara utflödesområden (dvs. hav och andra vattendrag), placeras i ett område med nedåtgående grundvattenflöde, och så djupt som möjligt för att undvika kontakt med ytliga grundvattenflöden.

Föreningen Oss gick tillsammans med geologer och hydrologer och representanter för andra miljöorganisationer i januari 2002 ut i en debattartikel i DN och presenterade forskarnas slutsatser under temat att kusten är den sämsta platsen för ett slutförvar. Artikeln skakade om kärnavfallsetablissemanget som i ett flertal artiklar i riksmedia försvarade sig med att grundvattenströmningens betydelse var övervärderad. Läs DN-artikeln

SKB AB lät under 2003 publicera rapporter om sina egna utvärderingar av modelleringarna, där de redovisade avvikande slutsatser vilka bekräftade bolagets egna val av platser. Statens strålskyddsinstitut SSI har i sin tur låtit Voss granska dessa SKB-rapporter vilket har föranlett myndigheten att i ett uttalande från augusti 2004 åter aktualisera kravet på att ett inlandsalternativ måste inkluderas i platsundersökningarna.

Högsta kustlinjen

Under den senaste istiden tryckte inlandsisen ned landmassan flera hundra meter (som mest ca 800 m kring Örnsköldsvik) och när isen drog sig bort började landet åter höja sig. Landhöjningen är tydligast på östkusten och den pågår ännu kontinuerligt. Högsta kustlinjen kallas den nivå som Östersjöns vattenyta aldrig överskridit
Eftersom landet öster om högsta kustlinjen en gång legat under vatten kan salthalten i djupgrundvattnet förväntas vara högre där än ovanför den högsta kustlinjen.

Slutförvaret för högaktivt avfall är enligt avfallsbolagets planer tänkt att placeras i grundvattenförande berg på 500-700 m djup. Salthalten i grundvattnet på detta djup kan ha betydelse för den långsiktiga säkerheten eftersom det har betydelse för bentonitlerans svällningsförmåga runt kapslarna och i återfyllnadsmaterialet. Salthalten påverkar även metallkapslarnas hållbarhet.

En lokalisering till inlandet och ovanför högsta kustlinjen är ur ett långsiktigt perspektiv och ur säkerhets- och miljösynpunkt troligtvis bättre än de nu valda platserna. Därför menar vi att ett inlandsalternativ borde ha ingått i underlaget för platsvalet.

Provborrningskommunerna

2001 valde SKB AB ut Östhammars och Oskarshamns kommuner för fortsatta platsundersökningar. Båda kommunerna tackade ja till att medverka.

Oskarshamn

Oskarshamn och det aktuella Laxemarområdet ligger vid östkusten, under den s.k. högsta kustlinjen. Det innebär att grundvattnet på det aktuella djupet är mycket salt, vilket är en nackdel ur säkerhetssynpunkt. Området ligger i ett typiskt utströmningsområde där det djupare grundvattnet strömmar uppåt mot Östersjön. Det innebär att läckage från en slutförvarsanläggning på 500-700 m djup når upp till markytan mycket fortare än om slutförvaret skulle placeras i ett typiskt inströmningsområde i inlandet.

Oskarshamn tycks tidigt ha insett sin nyckelposition i egenskap av kärnkraftkommun och det faktum att det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle CLAB och SKB AB:s forsningsanläggning (Äspö) redan finns i kommunen. Kommunen har anlitat egna konsulter för att kunna hantera och värdera all den information som kommit från avfallsbolaget och tillsynsmyndigheterna. Från kommunens sida insåg man även vikten av att allmänheten måste involveras i beslutsprocessen och alla som var intresserade fick vara med i organisationen.

Oskarshamns kommun har genomfört en i flera avseenden ambitiös och välorganiserad kärnavfallsprocess. Men även om kommunen har ställt villkor och krav för sin medverkan, är det uppenbart att målsättningen är att få etableringen av slutförvaret för kärnbränsleavfall och tillhörande inkapslingsanläggning. Därmed förväntades det inte att Oskarshamns kommun skulle ställa krav på att den miljömässigt bästa metoden och platsen skulle sökas, eftersom projektet då med all sannolikhet skulle kunna gå dem ur händerna.

Östhammar

Östhammars kommun och det aktuella Forsmarkområdet ligger precis som Oskarshamn vid kusten och uppvisar liknande problematik när det gäller salt grundvatten och utströmningsområden.

I Östhammars kommun finns Forsmarks kärnkraftverk och avfallsbolagets SFR-förvar för låg- och medelaktivt avfall. Kommunen har precis som Oskarshamn en nyckelposition i lokaliseringsprocessen, men har ända sedan förstudien startade 1996 förhållit sig okritisk och mycket positiv till SKB AB:s projekt. Kommunen har inte ställt några villkor eller krav om att den miljömässigt bästa lösningen på avfallsproblemet ska komma till stånd.

Oss har som lokal miljöorganisation i Östhammars kommun kritiserat kommunen för att det inte har utnyttjat sin nyckelställning i processen och ställt några miljömässiga krav för sin medverkan.

Kommunernas nyckelposition

De båda platsvalskommunerna har en nyckelposition i slutförvarsprojektet i och med deras dubbla ansvarsroller. Förutom att kommunpolitikerna i den aktuella kommunen har ett ansvar för kommunens utveckling, har man också ett ansvar som mottagare av ett miljöproblem. Detta ansvar är evigt och bör rimligen leda till att kommunen ställer hårda miljökrav för sin medverkan. Endast om kommunen har ”gjort allt” kan man inför kommande generationer säga att man har tagit sitt fulla ansvar.

Platsvalskommunerna är de enda aktörer som har kunna ställa miljökrav på projektet och processen innan avfallsbolaget lämnade in sin tillståndsansökan 2011. Denna nyckelposition har inte utnyttjats av kommunerna och det är en av de stora bristerna i slutförvarsprocessen. I stället har kommunerna fokuserat på att dra så stora fördelar av projektet som möjligt.

Samarbetsavtal

Östhammar och Oskarshamns kommuner har sedan platsundersökningarna inleddes samarbetat på flera områden.  Under 2008 ställde de båda kommunerna gemensamt krav på kompensation från SKB AB för sin långvariga medverkan i processen. Man menade att även den förlorande kommunen skulle få fördelar av projektet i form av bland annat infrastrukturella satsningar. 2009 blev detta avtal klart.

Läs avsiktsförklaringen till kommunernas avtal med SKB

SKB AB:s argumentation

Avfallsbolaget har själv valt strategi för lokaliseringsprocessen och anser att kraven är uppfyllda i och med att 8 förstudier har gjorts och och 2 platser har valts ut för platsundersökningar. Att bolaget har valt två kärnkraftkommuner försvarar man med att man söker platser med ”tillräckligt” bra förutsättningar vilka dessa båda anses ha, och att man har en ”helhetssyn” på projektet. Bolagets har självklart ett industriellt perspektiv på begreppet helhetssyn. I det ingår en positiv och accepterande allmänhet, goda affärsrelationer med kommunen, hamnar för avfallstransportfartyg, inga provokativa landtransporter och få markägarproblem (kärnkraftbolagen äger eller har servitut på marken) osv.