Hoppa till innehållet

Radioaktivt avfall

Det radioaktiva avfall som produceras i kärnkraftverk anses utgöra en av de farligaste avfallstyperna som människan producerat (SKI). Det är svårt att beskriva hur farligt kärnbränsleavfallet är. Det beror på hur stor strålningen är vid tillfället, typ av strålning, hur man blir exponerad för radioaktiviteten, under hur lång tid och hur man reagerar på strålningen etc.

Det har gjorts beräkningar för att teoretiska beskriva hur farligt det högaktiva kärnbränsleavfallet är. En uppgift säger att det räcker med 50 gram av det kärnbränsleavfall som precis har tagits ur reaktorn, för att hela Sveriges befolkning skulle kunna dödas.

De svenska kärnkraftverken producerar ca 1/2 ton miljöfarligt avfall per dygn.

Radioaktivt avfall definieras som så farligt att det motiverar att kärnkraftindustrin i Sverige tvingas investera över 100 miljarder kronor för att slutförvara avfallet. Slutförvaret för radioaktivt kärnbränsleavfall är ett av de största industriprojekten någonsin i Sverige.

 

Olika typer av avfall

I slutförvarsprojektet delas det radioaktiva avfallet in i grupper beroende på graden av strålning och hur länge avfallet är radioaktivt. Indelningen är kort- och långlivat avfall och låg-, medel- och högaktivt avfall.

Kortlivat låg- och medelaktivt avfall förvaras sedan 1988 i det s.k. SFR-förvaret i Forsmark. Där slutförvars i dag drygt 30 000 kbm kortlivat driftavfall från bl.a. kärnkraftverken, forskningen, industrin och sjukvården. Förvaret har i dag kapacitet för 63 000 kbm, men det kommer att byggas ut för att rymma mer driftavfall från kärnkraftverken.

Slutförvarets betongväggar är den enda barriären som fördröjer läckage av radioaktiva ämnen till grundvattnet och Östersjön. Tillsynsmyndigheterna konstaterar att ”Utspädning i Östersjön är en viktig säkerhets- och skyddsfunktion”, och att högsta beräknade utflödena av radionukleider från SFR ”ger små doser tack vare just stor utspädning i Östersjön”. (SKI 2003:37, SSI 2003:21)

Detta strider enligt vår mening mot intentionerna i Helsingforskonventionen och mot uppsatta miljömål för vatten och för en långsiktig hållbar utveckling.

Långlivat låg- och medelaktivt avfall
(LOMA) är långlivat avfall som uppkommer under drift i de svenska kärnkraftverken och i samband med ombyggnader och rivning av kärnkraftverk. Detta avfall ska så småningom deponeras i de planerade slutförvaren som benämns SFL 3-5. Det långlivade lågaktiva avfallet är tänkt att förvars i en utbyggnad av SFR i Forsmark. Lokaliseringen av slutförvar för det medelaktiva avfallet är inte klar.

 

Kärnbränslet

Kärnreaktorbränslet som stoppas in i reaktorn, utgörs av olika isotoperna Uran-238, Uran-235 och Uran-234.
I den kärnklyvningsprocess som sker under drift av reaktorn splittrats Uran-235-atomerna upp så att avfallet även består av Cesium-137, Strontium-90, Tecnetium-99 och Krypton-85. Absorptionen av neutroner i Uran-238 har under kärnklyvningsprocessen gjort att instabila transuraner som plutonium, americium och neptunium har bildats.

 

Radioaktiviteten

Aktiviteten i avfallet är väldigt mycket högre än vad den var i bränslestavarna när dessa sattes in i reaktorn. Strålningen från oanvänt kärnbränsle vid 3,5 % anrikning är ca 80 GBq/ton. Det ska jämföras med kärnbränsleavfallet en månad efter att det tagits ur reaktorn, då strålningen är ca 335 000 000 GBq/ton.

Aktiviteten är så hög och strålningen så intensiv att avfallet inte kan hanteras. Därför förvaras det i bassängerna i det centrala mellanlagret CLAB i Oskarshamn, där det ska ligga i ca 30 år. Under den tiden avklingar den mer kortlivade strålningen och aktiviteten reducerats till ca 10 % av den ursprungliga. Dessa återstående 10% är dock så farliga för människor och miljö att det motiverar en satsning på ca 75 miljarder för att slutförvara avfallet.

Under studiebesök i CLAB brukar SKB AB:s informatörer tala om att ”effekten” i avfallet minskar med 90% i mellanlagret och att effekten efter 1000 år i slutförvaret kommer att vara nere i den som motsvarar en glödlampa på 100 W. Men ”effekt” är ett mått på energi och i detta fall ett mått på den värme som avfallet alstrar, och värme är ju som bekant inte så farligt. Den mycket farliga strålningen mäts i Becquerel och den talar informatörerna mindre gärna om.

SKB AB säger att slutförvaret för kärnbränsleavfall ska hålla i minst 100 000 år, tills det att strålningen har avklingat till nivåer som motsvarar naturligt uran. Avfallsbolaget  anser att det är en bra målsättning för projektet.
Strålningen från kärnbränsleavfallet är lätt att beräkna och efter 100 000 år är strålningen fortfarande ca 150 gånger högre än strålningen från det driftavfall som idag så omsorgsfullt deponeras och slutförvaras i SKB AB:s SFR-anläggning i Forsmark.

Läs mer i Hur länge är avfallet farligt?