Hoppa till innehållet

Kärnavfallsprojektet

Avfall från kärnkraftverk utgör ett mycket stort och svårt miljöproblem. Statens strålskyddsinstitut SKI har beskrivit avfallet som en av de farligaste avfallstyperna som människan har producerat.

Kärntekniklagen lägger allt ansvar för avfallet på reaktorägarna. En grundförutsättning för kärnkraftverkens drifttillstånd är att reaktorägarna redovisar hur de tänker omhänderta kärnbränsleavfallet och det övriga radioaktiva avfallet från sina anläggningar.

Detta arbete har pågått sedan början av 1980-talet. Vart tredje år har kärnkraftbolagens gemensamma avfallsbolag SKB AB varit tvungen att redovisa inför myndigheter och regering hur de arbetar med problemet. Redovisningarna kallas Fud-rapporter (forskning, demonstration, utveckling). Eftersom kärntekniklagen inte ställer några krav på hur avfallsproblemet ska lösas, har avfallsbolaget hittills fått sina rapporter godkända.

I den kommande miljöprövningen kommer det att ställas nya hårda miljökrav. Då måste avfallsbolaget visa att den föreslagna metoden lever upp till kraven för hållbar utveckling, kravet på bästa teknik och miljömässigt bästa plats och optimering av strålskyddet.
Läs mer under Historik

 

Projektets omfattning

Kärnavfallsprojektet omfattar flera olika anläggningar och verksamheter…

SFR – förvar av kortlivat låg- och medelaktivt driftavfall. I drift i Forsmark sedan 1988.

Clab – Centralt mellanlager för kärnbränsleavfall. Finns intill kärnkraftverken i Oskarshamn och där mellanlagras det högaktiva avfallet i ca 30 år tills att det kan hanteras vidare.

Äspö-laboratoriet – försöksanläggning utanför Oskarshamn för utveckling av KBS-3-metoden.

Kapsellaboratoriet – ligger i Oskarshamn, där man utvecklar kapseltillverkning och svetsmetoder för KBS-3-metoden.

Inkapslingsanläggningen – där den högaktiva avfallet från Clab ska kapslas in i kopparkapslar för vidare transport till slutförvaret. Anläggningen ingår som en komponent i slutförvarsprojektet för högaktivt avfall. Om tillstånd ges kommer anläggningen att byggas i anslutning till Clab i Oskarshamn.

SFL 2, Slutförvar för högaktivt kärnbränsleavfall – ska rymma de 12 000 ton avfall som de svenska kärnkraftverken ger upphov till inom ramen för nu gällande drifttillstånd.

Industrins föreslagna metod heter KBS-3 och innebär att avfallet placeras i kopparkapslar som bäddas in i ett lager bentonitlera och placeras på ca 500 m djup i grundvattenförande berggrund.

SFL 3-5 (Loma) – slutförvar för långlivat låg- och medelaktivt avfall. Dessa slutförvar finns ännu inte. Och avfallsbolaget har tidigare inte gärna tala om dessa betydligt smutsigare slutförvar, då de är svårare att sälja in till allmänheten och till kommuner.

Avfallet i SFL 3-5 ska inneslutas i betongkokiller på ca 300 meters djup i berggrunden. Metoden bygger endast på principerna fördröjning och utspädning, eftersom betongen inte har någon långsiktig isolerande egenskap och flera av de aktuella radioaktiva ämnena är lättrörliga. Det är troligt att Tritium, Molybden, Klor-93, Nickel-59 kan börjar läcka ut redan efter 15 år.

SFL 3-förvaret ska rymma ca 1800 kbm så kallat historiskt avfall, som nu förvaras i Studsvik. Det är okänt hur mycket plutonium och andra radioaktiva ämnen detta avfall innehåller.

SFL 4-förvaret är avsett för ca 10 000 kbm rivningsavfall, transportbehållare och material från CLAB och inkapslingsanläggning. SFL 4 kommer att samlokaliseras med SFR i Forsmark och förundersökningar har påbörjats.

SFL 5-förvaret är avsett för ca 9700 kbm rivningsavfall och härdkomponenter från reaktorer och från Studsvik. Vart SFL 3 och 5 kommer att lokaliseras har avfallsbolaget ännu inte tala om. Men den troliga lokaliseringen blir i anslutning till slutförvaret för kärnbränsleavfall.
 

Ekonomi

Kärnavfallsprojektet finansieras genom att kärnkraftsproducenterna avsätter ca 1 öre per kW/h kärnkraftsproducerad el till Kärnavfallsfonden. På det sättet tillförs årligen ca 450 miljoner till fonden, pengar som placeras långsiktigt i räntebärande papper. Fonden förvaltas av Riksgälden och Statens strålsäkerhetsmyndighet SSM administrerar flödet av pengar. Utbetalningarna uppgår i den nuvarande fasen av projektet till ca 1 miljard kronor per år.

Slutförvarsprojektet för högaktivt kärnbränsleavfall har fram till idag kostat ca 20 miljarder kronor och slutnotan beräknas till ca 75 miljarder kronor. Totalsumman för hela avfallsprojektet beräknas till över 100 miljarder kronor.
 

Pengar till andra aktörer

Östhammar och Oskarshamn får i egenskap av platsvalskommuner årligen 5 miljoner vardera från Kärnavfallsfonden för att kunna arbeta med frågan. Dessa medel går i huvudsak till löner och arvoden för tjänstemän och politiker för att de ska kunna följa projektet, ”höja sin kompetens” och informera kommuninnevånarna.

Regionförbunden i Kalmar och Uppsala län får även de ca 2 miljoner per år vardera från fonden för att marknadsföra slutförvarsprojektet i regionerna.

2005 ändrades den lag som reglerar Kärnavfallsfondens verksamhet, så att även miljöorganisationer skulle kunna söka medel för sitt granskningsarbete. Det är något alldeles unikt, som visar att slutförvarsfrågan är en viktig och känslig miljö- och framtidsfråga.

De enda remissinstanser som var emot lagförslaget under beredningen var kärnkraftbolagen och deras avfallsbolag SKB AB.

Till skillnad från kommuner och regionförbund är miljöorganisationernas möjlighet att arbeta med stöd av fondpengar begränsat till att endast gälla det samrådsförfarande som ingår i miljökonsekvensprocessen. Oss arbetar tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen i samarbetsorganet Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, vars verksamhet finansieras med medel ur Kärnavfallsfonden. Andra aktörer som får medel ur samma pott är Milkas och SERO.