Hoppa till innehållet

Historik

Dagens civila kärnkraftverk har sitt ursprung i tekniken att ta fram klyvbart radioaktivt material för atombomber. Den klyvbara restprodukten sågs därför inte som ett avfall, utan som en militär resurs. När Sverige i slutet av 1960-talet bestämt sig för att satsa på kärnkraft för energiproduktion, började man förstå att avfallet utgjorde ett allvarligt miljöproblem.

Enligt den tidens miljömedvetande trodde man att luften, marken och vattnet kunde späda ut föroreningar och göra det ofarligt.  Därför var det logiskt att den s.k. AKA-utredningen 1976 föreslog att avfallet skulle slutförvaras i berggrunden. Utredningen föreslog en metod som byggde på principen isolering-fördröjning-utspädning. Metoden innebar att avfallet skulle isoleras i metallkapslar, spridning av radioaktivitet skulle fördröjas av lera och berg och att läckage av radioaktiva och farliga partiklar skulle spädas ut av grundvattnet. Metoden kallades KBS och den aktuella KBS-3-metoden är bara en vidareutveckling av den metoden. Samma metodprincip om att grundvattnet ska späda ut miljöfarligt radioaktivt läckage gäller ännu. (Läs mer under Metodvalet)

 

Politisk låsning

Centerpartiet hade tidigt tagit ställning emot kärnkraft och i regeringsställning drev dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin igenom Villkorslagen 1978. Lagen krävde en helt säker lösning på avfallsfrågan för att nya reaktorer i Forsmark och Oskarshamn skulle få laddas. Den politiska låsningen orsakade Fälldin-regeringens avgång och en mer kärnkraftpositiv regering under Ola Ullsten tog över. Efter att Statens Kärnkraftsinspektions styrelse kört över sina egna geologers expertyttranden och tillstyrkt att KBS-metoden kunde användas, förklarade Ullstens regering 1979 att avfallsfrågan var löst.

Villkorslagen ersattes 1984 av Kärntekniklagen, men fortfarande är drifttillstånden för de svenska kärnkraftverken kopplade till avfallsfrågans lösning. Kärnkraftsindustrin har hållit fast vid den otidsenliga och miljöfarliga KBS-metoden och fram till idag har industrin investerats över 15 miljarder kronor i projektet.

 

Lokaliseringsproblem

En rad uppmärksammade provborrningar genomfördes under 1980-talet av avfallsbolaget, vilka resulterade i starka reaktioner från lokalbefolkning och miljöorganisationer. Vi minns främst Kynnefjäll 1980-2000, Voxnadalen 1981, Klipperås 1983 och Almunge 1985/86. Detta ledde till att dåvarande miljöminister Birgitta Dahl läxade upp avfallsbolaget som tvingades välja ny taktik.

Den nya lokaliseringsstrategin lanserades 1992, och innebar att bolaget skulle göra ett antal förstudier utan provborrningar. Nu talade bolaget inte längre om “slutförvar” utan om “djupförvar för demonstrationsdeponering” och att det deponerade avfallet skulle kunna återtas.

Bolaget skulle genomföra 8-10 förstudier i olika kommuner som sedan välja ut 2-3 av dessa för provborrningar. Brev skickades till landets samtliga kommuner, där dessa erbjöds att frivilligt samarbeta med SKB AB. Ett antal kommuner nappade och de första förstudierna gjordes i Storuman och Malå. Båda kommunerna hoppade av efter starka protester och folkomröstningar. Andra kommuner som först anmälde intresse, men sedan tidigt hoppat av var Överkalix, Arjeplog, Tranemo, Pajala, Gällivare och Nynäshamn.

SKB AB bytte återigen strategi efter misslyckandena i Storuman och Malå. Nu vände man sig till kommuner som redan hyste kärntekniska anläggningar, där befolkningen förväntades vara mindre negativ till projektet. Östhammar (Forsmarks kärnkraftverk och SFR-förvaret), Nyköping (Studsviks forskningsanläggning), Oskarshamn (kärnkraftverk, CLAB och Äspö-lab.) och Varberg (Ringhals kärnkraftverk) fick förfrågningar om medverkan. Senare tillkom även Tierp, Älvkarleby och Hultsfreds kommuner, då dessa i egenskap av grannar till Östhammar och Oskarshamn också kunde förväntas vara positivt inställda till projektet.

I samband med att Varbergs kommun skulle till att ta ställning till förfrågan från SKB AB, inträffade där ett kraftigt jordskalv. Det gjorde att kommunen valde att hoppa av projektet.
Nyköpings kommun hoppade av 2000, och Tierps kommun 2002 efter kommunala beslut. Älvkarleby föll bort när Tierp tackade nej och Hultsfred avfördes när Oskarshamns och Östhammars kommuner tackade ja till fortsatt medverkan och till provborrningar. Av 20-talet kommuner har alltså endast två kärnkraftkommuner sagt ja till provborrningar.

Historien visar att SKB AB inte har valt metod utifrån kravet på bästa miljömässiga lösning. Avfallsbolaget har stått fast vid den metod som varit kopplat till drifttillstånden och som man investerat sina pengar i. I valet av möjliga platser har bolaget utgått från industriella fördelar och från lokalbefolkningens inställning och beroende av kärnkraftverken, och därmed avstått från att söka den miljömässigt bästa platsen.

I dag kräver miljölagstiftningen i Sverige och i EU att den miljömässigt bästa metoden och platsen ska väljas. Om miljödomstolen hävdar miljölagstiftningens mål om hållbar utveckling före politiska och ekonomiska hänsyn, riskerar SKB AB:s projekt att underkännas i den kommande miljöprövningen.